¨Grundbetydelsen av termen ¨eklekticism¨:
en eklektiker är en person som varken försöker utarbeta en egen filosofi eller vill ansluta sig till någon bestämd riktning, utan i stället väljer åsikter från olika skolbildningar, riktningar och system i enlighet med de olika ståndpunkter som han tycker är rimliga. Det utmärkande för de flesta eklektiska psykoterapeuter är således att de kombinerar teorier och metoder från olika riktningar, i syfte att hitta något som passar den speciella patient som de arbetar med¨
(Lundh, L-G & Eriksson, B. Psykoterapins Skolbildningar, 1994, sid 162).
Eklekticism utmärks med andra ord en av teoretisk och praktisk öppenhet och vilja att ta till sig insikter och kunskaper från olika psykoterapitraditioner och kunskapsområden.
Ordet eklektiker används emellertid ofta i en negativ och nedsättande innebörd om personer som sätter samman något utan enhetligt synsätt och utan enhetlig filosofi, en röra av psykoterapeutiska tekniker och psykoterapier som hen experimenterar med och använder slumpmässigt och på ett osystematiskt sätt.
Systematisk eklekticism
Systematisk eklekticism innebär (till skillnad från ovan beskrivna osystematiska eklekticism) att psykoterapeuten, ofta efter många år av psykoterapeutiskt arbete, fått sådan kunskap att hen lärt sig behärska en mångfald olika psykoterapeutiska arbetssätt och teoretiska perspektiv. Dessa kunskaper kombineras sedan med klinisk erfarenhet och resultat av forskning.
Detta brukar kallas psykoterapeutisk integration. Många psykologer och psykoterapeuter som arbetar utifrån denna bakgrund beskriver sin psykoterapi som integrativ psykoterapi.